Om oss

Så roligt att du tittade in på vår sida! Jag heter Anki Heimonen. Jag och min dotter äger tillsammans några polskstammade araber. 

Valet av ras var aldrig något vi tänkte på - det blev bara rätt från början. 

Min hästbakgrund

Mitt hästintresse har funnit sedan barnsben. Kanske började det redan när jag som liten fick "åka med" på ryggen på min morfars ardenner Pelle. Det fortsatte i alla fall med vilda galopp- och bockturer på mina kusiners arabkorsningsponny Fatima. Lyckan var stor de gånger jag fick följa med någon kompis ut i skogen på någon av deras förhållandevis välskolade hästar. 

Precis som för så många andra blev det några år på ridskola under de tidiga tonåren och jag testade även ridskola under ett par år i vuxen ålder. Problemet med ridskola var att det inte fungerade för mig. Jag trivdes aldrig med den instängda känslan i stall, ridhus och paddock. Jag ville ju vara ute i naturen på en långtur tillsammans med min "hästkompis".

Jag vill vara tydlig med att jag inte har något emot ridskolor, det har bara inte fungerat för mig personligen. Jag har haft svårt att förstå och acceptera ridskolornas kultur och deras hantering av hästarna i stallet och i ridningen. Mycket har ändats sedan min ridskoletid, men resultatet blev att jag inte längre kunde slappna av och njuta av stunderna på hästryggen. Jag blev mer och mer osäker i min ridning och jag (som aldrig tidigare varit rädd för hästar) började känna mig otrygg i deras sällskap och slutade rida.

Egen häst!

Vändningen kom den dagen en kollega bjöd in mig och min dotter att hälsa på henne och hennes hästar. Det visade sig vara ett stuteri med polskstammade fullblodsaraber som var fantastiskt vackra, och framför allt otroligt vänliga.  Det första som hände när vi gick in i hagen var att lilla Engela gick rakt fram till min dotter och stoppade huvudet i hennes famn. Vi var fast!

Vi skötte och red deras hästar ute i skogen under flera år. De hade en hästhantering som byggde på ömsesidig respekt mellan häst och människa, precis så som vi ville ha det. Plötsligt var min hästrädsla som bortblåst igen! Vi hade förmånen att få hantera både hingstar, ston, föl och unghästar. Vi sög i oss massor av kunskap från både ägare och hästar och tillbringade många, många timmar med att bara sitta i hagarna och studera samspelet den stora stoflocken eller unghingstarnas "brottningsmatcher". 

Efter ett tag blev det en foderhäst och helt plötsligt blev vi med egen häst - vår underbara Engela. Hon har gett oss så mycket glädje och kunskap under de år som vi haft lyckan och glädjen att äga henne. Efter Engela blev det Falladina och sen några fler hästar, och så har det fortsatt.

Ridning

Vi rider i möjligaste mån på bettlösa alternativ eftersom vi under årens lopp upptäckt att vi får mycket lugnare hästar när de får gå på bettlöst. Det finns sadlar, men helst vill de ridas barbacka. De går också oskodda. Vid behov har de boots. Eftersom de rids i kuperad och ojämn terräng så lär de sig att bära sig själva och sin ryttare med god balans. De tar sig obehindrat fram över stock och sten. Problemet vi har är vatten som några av dem inte alls tycker om att ha fötterna i, men vi jobbar på det också.